OLA LARSMO
ORDFÖRANDE I
SVENSKA PENKLUBBEN
Hej Ola!
Jag skriver till Dig i egenskap av ordförande
för PROFOCA (Professional Foreign Correspondentes Association of Sweden) . Jag och flera av vår förenings medlemmar var närvarande
vid 200 års jubileum av tryckfriheten i Sverige. Vi vill gratulera till denna stolta svenska tradition, men vill samtidigt
fästa Din uppmärksamhet vid vissa företeelser som borde vara förenliga med denna s.k. tryck- och pressfrihet.
Jag nämnde att vår förening varje år
arrangerar en minneshögtid för de journalister som har dödats i tjänst under det gångna året. Vi började 2003 och nästa
minnesstund blir den 26 maj 2010. Sällan har vi sett någon svensk kollega bland oss när vi har tänt ett ljus för var och en
av de fallna kamrater. Och tänk! Under dessa sju år är vi upp i tusen stycken! Snacka om tryck- och pressfrihet, men Ni kanske
intresserar Er bara för hur det går för svenskarna.
Ni gör så mycket för de fängslade, torterade
och tystade skriftställare i olika länder – vilket är beundransvärt – men hur känns det att utebli när man hedrar
minnet av de som ej längre kan uttrycka sig varken i tal eller i skrift därför att de är mördade?
Du kanske invänder att så är det inte
i Sverige. Att här är minsann tryck- och pressfriheten garanterade i lagen. Här finns inga politruker eller myndighetsutövare
som kan hindra en journalist att arbeta fritt. Men tyvärr hamnar glorian på sned när det gäller de i Sverige verksamma
utländska korrespondenterna.
Du avbröt mig under frågestunden genom
att säga att jag borde skriftligen vända mig till Dig och beskriva de problem som flera av våra utländska kollegor råkar ut
för och som i grund och botten finner sin förklaring i en arrogant och maktfullkomlig attityd hos vissa tjänstemän på Utrikesdepartementet.
Jag började att konkret beskriva några
exempel, men fick inte tala till punkt. Ganska konstigt när man samtidigt slog sig för bröstet om den svenska tryckfriheten!
Nåväl, jag upprepar vad jag då sa och
hoppas att Du orkar läsa ända till slutet.
Vår förening har 53 medlemmar, men ungefär
30 ( och jag är en av dem) kan obehindrat arbeta som utrikeskorrespondenter eftersom de andra inte tillerkänns denna
status av chefen för UD:s Pressrum Claes Jernaeus och dess överordnad ambassadör Cecilia Julin. Dessa två tjänstemän
kan godtyckligt vägra att uppta en utländsk korrespondent på UD:s lista eller helt enkelt stryka den av olika skäl.
Och vilka är då dessa skäl? Jo, man kan
bli anklagad för att ha ställt obekväma frågor under en presskonferens (pressfrihet?) eller för att ha tagit ett glas vin
för mycket under en mottagning eller för att inte ha varit tillräckligt flitig i sin rapportering. Handen på hjärtat, hur
många svenska journalister skulle finnas kvar på Journalistförbundet om man tillämpade samma regler mot dem?
Herr Jernaeus kan tycka att man borde
förlora sin utrikeskorrespondent status om man inte skriver ett visst antal artiklar varje månad, men vem säger att man är
mindre journalist för att man kanske ägnar ett halvår åt ett speciellt ämne som kräver långvarig grävande och uppsamling
av fakta?
Det borde räcka med att vederbörande
förevisar ett intyg av sin uppdragsgivare i utlandet eller ett Presskort från sitt Jornalistförbund för att man
borde bli upptagen i listan över de utländska korrespondenterna verksamma i Sverige.
Detta är alls inte endast en formsak
och det heller inte håller att påstå att man kan arbeta ändå. Att bli upptagen i UD:s korrespondentlista betyder att man kan
erhålla det ID-giltiga Presskortet som ger tillträde vid presskonferenser och olika sammanhang där endast de som är
i besittning av ett sådant kort tillåts passera.
Inte nog med det. För flera av våra kolleger
kan Presskortet utfärdat i samråd med en svensk myndighet betyda ett livsviktigt skydd mot trakasserier och hinder när de
besöker vissa länder. En av våra medlemmar sänder regelbundna TV-inslag till Irak. Hon har intervjuat svenska ministrar,
industrichefer, politiker o..s.v. men räknas inte som utrikeskorrespondent och när hon nyligen arbetade i sitt hemland som
reporter för TV4 mötte enorma svårigheter för att komma åt diverse personligheter och blev bortmotad och hotad vid flera tillfällen
vilket hade inte skett om hon hade kunnat uppvisa ett ID-giltigt Presskort utfärdat i samråd med det svenska utrikesdepartementet.
Flera av våra medlemmar arbetar för oppositionsmedia
i diktaturländer och ett kort som det vi talar om kanske skulle helt enkelt rädda deras liv när de tillfälligt
försöker åka tillbaka till sina länder. Detta gäller t.ex. exilkubaner. Deras situation är inte lättare än den som Dawit Isaak
har råkat ut för.
Så vi ber Dig, ordförande för den svenska
Penklubben, att agera för att de utländska kollegorna skall i frihet kunna arbeta i Sverige. Problemet finns på hemmaplan.
Finns det även viljan att lösa det eller var allt tal om tryck- och pressfrihet bara tomma ord?
Med vänliga hälsningar
Francesco Saverio Alonzo
11.03.2010
